I en liten träningslokal i Skellefteå möter jag Elin Johansson – tidigare världsetta inom taekwondo och OS-deltagare för Sverige. Efter att ha brutit med sin tidigare klubb bygger nu Elin sin egen verksamhet utifrån passionen för sporten taekwondo och en vision om vad idrott faktiskt kan betyda för en människa.
Elin rör sig på det som sätt som människor gör när de har tränat hårt under en lång tid – atletiskt, som en tiger ungefär. Hennes passion för sporten och den klubb hon själv grundat, Skellefteå Taekwondo, går inte att ta miste på. ”Jag kan aldrig känna mig klar med taekwondo”, säger hon med ett leende och uttryck som vittnar om en stark kärlek till sporten och en benhård vilja.
Efter en lång karriär på elitnivå, där hennes egen prestation mättes i medaljer och rankingar, har hennes fokus förflyttats. Idag handlar det om andra. Om ungdomarna och att vara den förebild hon själv hade behövt. ”Det är lite som att ge revansch till den yngre versionen av mig själv.” Hon beskriver hur mötet med ungdomar, både i sin roll som tränare och i skolan där hon arbetar, ger henne mening. En revansch, kanske. Men framför allt en chans att göra något viktigt. ”Jag vet hur det är att gå på gymnasiet och känna sig vilsen. Idag får jag möta ungdomar som själv står där. Jag får vara någon som lyssnar.”
Föreningen hon grundade startade av praktiska skäl – för att kunna tävla under eget namn. Men snart utvecklades den till något mycket mer. En plattform för glädje, gemenskap och utveckling. En mötesplats för unga som söker struktur, trygghet och möjligheter. ”Det började med två barngrupper. Nu har vi nästan 200 medlemmar. Det har växt organiskt och genom hjärtat.”
Pandemin slog till strax efter starten på föreningen, en tuff början. Men det var då hon insåg hur mycket hon faktiskt tyckte om att driva en egen verksamhet. ”Att se människor utvecklas, få vara en del av deras resa. Det väckte min passion igen. Jag hade tränat själv i så många år, men nu fanns det en ny energi.” Den glädjen blev drivkraften för att skapa en framgångsrik idrottsföring med en ny typ av ledarskap, en som vilar på relation snarare än prestation.
Med erfarenheter från många år som aktiv ser hon på sin roll som tränare och mentor med både ödmjukhet och klarhet. Hon vet vad det innebär att bära på krav och förväntningar. Och hon vet hur det känns att vara ensam i det. ”Det finns så många unga som inte har någon vuxen att prata med. Jag vill vara där. Inte för att lösa allt, men för att stå kvar.” Att stå kvar har blivit en symbolisk handling i Elins ledarskap.
”Jag vill inte vara ett pain in the ass. Jag vill underlätta. Planerad träning, stöd, mentorskap. Jag vill vara där för mina utövare. Jag vill att de ska må bra, kunna prestera och känna sig trygga.” För henne handlar det om mer än medaljer. Det handlar om att bygga starka människor som klarar livets alla matcher.
Brytningen med hennes tidigare klubb har inte varit smärtfri. ”Det är klart att man har fått ta kängor. Men det här är min sport. Det är min passion. Och det här är mitt sätt att ge något tillbaka.” Hon poängterar att föreningen inte skapats för att konkurrera, utan för att utveckla sporten. Att dörrarna står öppna för alla som delar föreningens vision.
Föreningen har utvecklats snabbt. Idag har de nästan 200 medlemmar och en växande kö. Hennes nästa mål är att hitta en större lokal, bygga vidare med fler anställda och skapa utrymme för elitsatsningar i kombination med hälsa och värdegrund. ”Vi vill växa, men på rätt sätt. Det krävs resurser och mod, men det är viktigast att hålla fast vid de mänskliga värdena tror jag”.
Vad som driver henne idag? Glädjen. De kämpande idrottsungdomarna och tränarna.
”Jag tror inte de fattar hur mycket de betyder för mig.” Och det är just där den makalösa människan finns, i enkelheten och ärligheten, i viljan att göra skillnad och modet att våga leda med hjärtat.
Kanske en dag står Elin vid mattkanten under ett OS, och coachar en av sina egna elever mot något stort. Och då har det inte bara handlat om idrott. Utan om människor och att vara en del av någons väg genom livet.
– Olov Hultdin